linneeaosv.blogg.se

I mars frågade rektorn mig om jag ville gå ett fjärde år på Rudbeck efter allt som hänt. De trodde inte jag skulle orka plugga upp de två IG:n jag hade från tvåan samtidigt som jag pluggade alla andra ämnen. Direkt ville jag fråga om han var dum i huvudet? Inte en chans att jag skulle sätta min fot på Rudbeck i höst, jag skulle klara de. Jag har gråtit, skrikit, velat elda upp mina böcker, hatat mina lärare, somnat med ångest , vaknat med hjärtklappning, varit arg. Nu 3 månader senare så ligger jag här i min säng. Med blandade känslor. Är så ledsen men glad samtidigt. Framför allt så jävla nöjd. Om 10 dagar tar jag studenten med 20 VG, 2 MVG och 7 G:n. De är inte dem betygen jag hade förväntat mig, jag siktade högre. Men nu, när jag ligger här, är jag så jävla nöjd. Jag har visst skjutit upp två ämnen till september, men de gör inget. Jag klarade både Italienska avtäntningen och Matte B. På en vecka dessutom.

Ingen trodde på mig, och jag klarade de. De fanns ingen tid för känslor förra veckan, jag skulle bara klara allt. De var mitt mål. JAG GJORDE DET!!!!! JAG KLARADE MINA PROV.

Inte fan skulle jag gå ett fjärde år, fan heller!!!!!!!!!!!!!

studenten om 17 dagar, utan dig. fyfan

Jag tänker ofta vart Pappa är. Ser han allt jag gör, blir han arg när jag gör något han brukade bli arg för? Ser han att jag gråter? Vet han ens varför? Vart är du någonstans?

 

Jag vet att du skulle varit så stolt över mig, och ja, jag är faktiskt stolt över mig själv. Jag har kämpat med skolan även fast jag velat ge upp så många gånger. På torsdag har jag mitt sista prov, det sista jobbiga provet i hela mitt liv. Jag ber till dig pappsen, hjälp mig, gör så jag klarar de. För om du lämnat oss här, kan du åtminstone hjälpa mig på torsdag!

 

Jag är ofta arg nu förtiden. Förlåt om jag betett mig dåligt mot någon av er. Jag vet inte riktigt vart all ilska kommer ifrån, förmodligen på döden. Blir så jävla arg för jag är så hjälplös, för jag inget kunde göra, för jag lät honom försvinna, för att han hade cancer, för att cancer drabbade honom. SÅ JÄVLA ARG ATT MIN PAPPA ÄR DÖD. De är jag arg för. Jag blir så arg och ledsen när de kommer familjer och handlar på ICA när jag jobbar och ropar efter pappa, frågar pappa om de får köpa godis. De hugger i mig. Poff, ett skott i nacken. JAG JOBBAR HALLÅ??? Låt mig vara dumma känslor. Men de är just de som är mest förtvivlande, man kan inte kontrollera när han kikar fram. När han lutar sig över min axel lite längre än vanligt och de känns som att han ska ringa när som helst. Jag kan inte rå för när jag blir ledsen, och de är så jävla jobbigt. 

http://trettiotreanledningar.com/

och en 34:de anledning måste ju vara att facebook valt att blockera denna sida.

Every night in my dreams 
I see you, I feel you 
That is how I know you, go on 

Far across the distance 
And spaces between us 
You have come to show you, go on 

Near, far, wherever you are 
I believe that the heart does go on 
Once more you open the door 
And you're here in my heart 

Under carporten står det ruiner av de som en gång var mitt hem. Där jag växt upp och formats till den jag är. På carporten står den massor med sopsäckar med delar av vårt garaget i, saker som inte används på flera år men som ändå funnits i mitt liv någon gång under alla dessa år jag bott här.  Den vidriga, duschrullstolen står också här. De skriker hat om den. Du hatade den, just för att du behövde den. För att du inte orkade stå upp i duschen. Cancern tog dig, den tog dina muskler, du orkade inte duscha ståendes. Därför hade vi den vidriga duschrullstolen. Jag vill bara slänga den åt helvete, för jag hatade den lika mycket som du. Fyfan vad jag hatar den. Jag vet att du hade som mål att slänga ut den med ett leende på läpparna. Nu är den ute ur badrummet, dock inte på det sättet den skulle ut på. Jag har rullat ut den från huset, för att du inte behöver den längre, för att du inte finns. Du tynade bort framför oss alla.

På garageuppfarten står även en gammal lampa. Hur kan en lampa betyda så mycket? Hur kan de göra ont att slänga en lampa, jag gillade inte ens lampan förut, jag tyckte inte ens att den passade in i vardagsrummet. Men nu när den står på högersida av garageuppfarten vilket betyder att den ska slängas, gör de så ont. En jävla lampa? Just för att den påminner om att du inte finns. För om du funnits kvar hos oss, skulle den aldrig slängts.

När jag svänger höger vid konsum när man precis kommit in på gryta vill jag kräkas. Jag mår så illa. JAG ÅKER MOT MITT HEM, men du är inte där. Du sitter inte längre i fönstret och vinkar när jag kommer, ingen ligger i soffan och ropar ” Heeeej Linnea, har du haft det bra i skolan?”. Även fast du bara låg där, du orkade inte prata så mycket så låg du där.  Jag saknar sakerna jag hatade med att du var sjuk. Jag saknar att städa, tvätta, handla och fråga hoppfullt hur det känns idag. Jag saknar inte svaren jag fick, att de aldrig blev bättre. Men jag saknar din röst, om du ändå kunde prata med mig igen.

I söndags var det två månaders sedan du dog.  Två helvetes månader. Två månader som förändrat allt. Två månader av smärta, ilska, saknad, vrede, tårar, jobbiga beslut, ångest, stress och förändringar. Jag älskar och saknar dig så jävla mycket. Du var inte värd det här. Jag har överlevt två månader utan min pappa. Utan min pappas råd, utan hans sms, utan hans tjat, utan hans samtal, utan hans kramar och hans kärlek. De har varit en dans på rosenblommans taggar. Två gråa och svarta månader. Jag har försökt, och jag har anpassat mig och gått till skolan och umgåtts med kompisar. Jag är stolt över att jag klarat dessa två månader, jag har krigat mig igenom sorgens svarta land, jag lever och jag skrattar ibland. Inte som förut, det kommer inte ske på länge. Men jag gör det ibland.

 

imorgon åker jag till turkiet och istanbul, åh de ska bli så skönt. hoppas att jag får lite färg även fast de inte är en sol&bad-resa. känner mig så blek och ful just dag, idag är en riktig fuldag, när man bara vill låsa in sig själv så man slipper träffa någon.i istanbul ska vi iallafall shoppa, mysa och äta. det behövs verkligen! 

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå i tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra i det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Förut när jag saknade någon så var det för vi inte träffats på ett tag, jag saknade någons skämt, någons skratt eller bara den personens närvaro. Jag trodde jag visste vad saknad var. Jag trodde jag hade upplevt saknad.

Min saknad till en vän går inte att jämföra mot saknaden av en tröja jag tappat bort, mot en hund jag en gång i tiden gick ut med som var tvungen att avlivas. De finns olika saknader. Ingen saknad kan jämföras med en annan.

De jag känner nu är nått helt annat. Som jag tidigare skrev om kniven som hugger mig och slagen mot huvudet. Ja, de finns kvar. De ha tynat någon nyans, men de känns hårt. Väldigt hårt. Knivsticken är inte längre lika häktiska och dramatiska, de är långdragna och finns alltid där. Som att kniven sitter fast i hjärtat, den snurras runt sakta men säkert, men ibland, helt oväntat vrids den om, åt fel håll. De känns som att hela jag slår en volt. Kniven byter riktning helt utan förvarning. Ibland kan jag ha på känn att snurren ska komma. Ibland kan jag också vänta på snurren, vänta så mycket att jag av mig själv har orsakat den. De gör ofta ondare då.

När kniven vrids om ordentligt. Då måste jag åka med, för om jag hoppar av tåget då, då kommer kniven hugga dubbelt nästa gång. Under tågets gång spelas minnesbilder och filmer upp. De är här jag saknar min pappa så de gör ont, så tårarna rinner i flera timmar, då jag vill skrika. Jag saknar alltid min pappa. Han finns i mig vad jag än gör. Men när kniven sticker, då saknar jag honom extra mycket. Idag var en sådan dag. 

TROR DETTA ÄR EN HISTORISK DAG. jag och shiwan pluggar. tillsammans. tänk att en sån liten sak kan göra en glad, att de faktiskt går bra att plugga. och ja, även jag är glad ibland. de måste man, annars orkar man inte. idag har jag skickat in ett arbete och håller på med ett annat. jag ska bli klar med allt innan studenten, de är iaf mitt mål. och om jag inte klarar de? de gör faktiskt ingenting. jag orkar försöka, och de gör mig glad

De har slagit mig många gånger hur lyckligt lottad jag är. Vilken fin familj jag har och hur många vänner jag faktiskt umgås med. De finns vänner som försvunnit under åren då tiden satt sina spår. Vänner jag älskade och hade närmast hjärtat. Men jag antar att de alltid kommer vara så. Vissa vänner försvinner och vissa finns alltid där. Ibland slår det mig vilka fina människor jag en gång hade så nära, som nu är så långt bort. Men jag lever på minnen. Fina fina minnen som ingen kan ta ifrån mig. Inte ens tiden. Bara för jag inte umgås med vissa människor idag som jag gjorde förr, så betyder inte de att man inte bryr sig om varandra. Olika faktorer drar vänner ifrån varandra. Man kanske ser det hända, ibland inte. ” Vi måste börja ses igen”. Nej, de kommer inte hända. Vi kanske tröstar oss med att säga så till en gammal vän, men innerst inne så vet vi att de inte kommer ske. För tiden och livet har drivit oss isär. De låter och känns sorgligt.

Under livets gång så prövas våra relationer. Pojkvänner och flickvänner, släkt och vänner. Eftersom livet tyvärr inte är en dans på rosor och vi ler inte jämt. Vi kommer att gråta oss till söms och ifråga sätta varför vi ens kämpar för olika saker. Vi kan inte stoppa vissa saker. I tradegi prövas våra vänner. Man får svart på vitt vart man har varandra, vilka som håller de dem lovar, vilka som gör allt för dig och vilka som inte står dig så nära som du en gång trodde. De jag har sett och upplevt är att vi har olika vänner för olika saker. Vi har den bästa vännen nöd och den bästa vännen i lust, ibland en vän i både och. Vi har olika roller utifrån relation.

Jag har kompisar jag älskar att festa med. Andra vänner jag pratar om jobbiga saker och känslor med. Vissa vänner som aldrig dömer och alltid förstår. Och så har jag enstaka kompisar som har lite av varje. Jag tror på idén med att ha många bekanta människor kring sig men några få enstaka riktiga vänner. Där vänskapen är så djup att jag kan skrika på henne och fråga vad hon håller på med, för jag verkligen bryr mig och vill hennes bästa. 

Jag lever just nu på att jag klarade mitt matteprov. Nu har jag bara två prov kvar så är jag helt färdig med matte b, som jag längtat. Men ska inte ta ut något i förskott för har inte klarat det än.

Jag överlever, de måste man, en dag i taget, ibland funkar de inte alls, då får de vara så. De är okej. Jag har så fina människor runt omkring mig som stöttar och förstår. Utan vänner överlever man inte, de är en sak som är säker. Jag ser framemot mycket. Men ibland orkar man inte just den dagen då den roliga festen var, men de är också okej. När man är ledsen eller inte mår bra så måste man få låta sig själv vara de. Annars spräcks bubblan man lever i i en enda stor explossion.  

Om man ser livet som mätaren som går upp och ner när man mäter hjärtslag, så förstår man att om sträcket skulle vara helt rakt så lever man inte. Jag tror de är så. För att leva måste man gå igenom tunga perioder, de måste gå upp och ner. Jag tänker ofta på de när jag är ledsen, de är en slags tröst. De hjälper mig, de gäller att hitta små små saker som sakta men säkert kan ge dig något bra. Jag tror de är så med allt negativt. För att orka ta sig upp igen får man fokusera på små saker som gör att de känns bättre. De kanske inte botar, men de kan lindra. <3  

 

Framtiden kan göra mig så otroligt förvirrad. Får nästan lite framtidsångest. Tänk om jag gör fel beslut? Jag vet att skolan inte är så speciellt viktig just nu. Jag är nöjd om jag orkar ta mig dit. De får räcka så, just nu i alla fall. Jag blir arg på mig själv för jag inte låter mig själv falla. Jag tror generellt att tjejer inte vill visa sig svaga, vi ska alltid vara så duktiga och klara av allt. NEJ. Vi gör fan inte de. De gör ingenting om man får IG i filosofi. De är helt okej. Allt är okej. Men samtidigt blir jag så förvirrad. Tänk om jag inte orkar plugga upp mina ämnen i sommar, tänk om mitt försenade slutbetyg skjuts upp ännu mer? De gör mig stressad. Jag mår inge bra i stress. De har jag lärt mig.

 Skolan måste man gå. För att bli något så att säga.  Efter skolan ska man helst plugga vidare, helst till jurist eller läkare, då är man en duktig flicka. Man ska helst jobba under gymnasiet, helst på 2 jobb. Bryta ihop av stress? Gud nej, de får inte hända. Samtidigt som man jobbar och försöker få MVG i alla ämnen ska man hinna leva. Helst ska man vara med på varenda fest, varje födelsedag skall firas, och man ska självklart vara delaktig i allt detta, inte kan man låta någon annan dra ansvaret? NEJ. Finns inte på kartan.  Mitt i allt detta finns vi. Vi lever i denna jävla stress. Jag gjorde allt det här. Jag levde som om de inte finns någon morgondag. Helst ska allt göras på en dag, man ska hinna plugga, jobba och fika med sina vänner och träna.  Oj, vad dum jag är. Träna måste vi också göra, för då ser alla andra hur duktiga och hälsosamma vi är. Efter träningen ska vi instagramma en nyttig middag också. BULLSHIT. 

Mitt i detta fullspäckade liv finns inte någon tid alls över för känslor. Man får inte känna, då kan fasaden spricka. Vi inser vad vi håller på med. Men eftersom allt flyter på dag in och dag ut utan att känna så lider vi inte av det, tills verkligheten kommer ifatt än dvs.

 Jag har förlorat min pappa. De är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Dagen han dog var den absolut längsta dagen i hela mitt liv. Sekunder kändes som år. Jag förlorade en bit av mig. Min bästa pappa som jag kunde prata om allt med, han som kramade mig och grät med mig när jag hade killproblem. Min pappa förstod mig alltid. Han var lika känslosam som jag. Vi är lika jag och min pappa.

En vecka innan han dog skulle jag iväg på fest hos en kompis. Jag hade precis jobbat i 8 timmar och vi satt och åt tacos vid bordet i vardagsrummet. Helt plötsligt började tårarna rinna. Jag var helt slut. De fanns ingen kraft. Inte nog med att jag skötte en hel villa, lagade mat och tog hand om min pappa så hade jag ett eget liv. Han bad mig stanna hemma för han såg hur stressad jag var. Han var ofta orolig över mig för jag stressade så mycket. Men som vanligt lyssnade jag inte på honom, jag åkte iväg till festen, åt inte ens upp maten för att i stress är de omöjligt att äta.

 Han såg alltid över allt ytligt. Han visste vad som var viktigt för mig, vad som fick mig att må bra. För honom var de okej att falla, jag kunde ge upp i hans famn om jag ville. Men jag gjorde inte de. Jag fortsatte mitt häktiska liv.

Den första tiden efter att han dött såg jag bara dödsbilden av honom i mitt huvud. Jag var rädd för jag trodde alltid att jag skulle ha kvar den bilden. Men ju längre tiden går ju mer minns jag.  Den här händelsen med min pappa vid vardagsrumsbordet kommer jag aldrig glömma. Jag trodde aldrig att han skulle vara borta en vecka senare. Och jag är så glad att han hann säga ytligare en gång att jag skulle ta de lugnt och inte stressa så mycket. Man vet aldrig när livet tar slut. Vi vet inte vad som kommer ske om fem minuter. Jag kommer aldrig mera leva det stressiga livet jag levde förut. De är inte värt det.