Framtiden kan göra mig så otroligt förvirrad. Får nästan lite framtidsångest. Tänk om jag gör fel beslut? Jag vet att skolan inte är så speciellt viktig just nu. Jag är nöjd om jag orkar ta mig dit. De får räcka så, just nu i alla fall. Jag blir arg på mig själv för jag inte låter mig själv falla. Jag tror generellt att tjejer inte vill visa sig svaga, vi ska alltid vara så duktiga och klara av allt. NEJ. Vi gör fan inte de. De gör ingenting om man får IG i filosofi. De är helt okej. Allt är okej. Men samtidigt blir jag så förvirrad. Tänk om jag inte orkar plugga upp mina ämnen i sommar, tänk om mitt försenade slutbetyg skjuts upp ännu mer? De gör mig stressad. Jag mår inge bra i stress. De har jag lärt mig.
Skolan måste man gå. För att bli något så att säga. Efter skolan ska man helst plugga vidare, helst till jurist eller läkare, då är man en duktig flicka. Man ska helst jobba under gymnasiet, helst på 2 jobb. Bryta ihop av stress? Gud nej, de får inte hända. Samtidigt som man jobbar och försöker få MVG i alla ämnen ska man hinna leva. Helst ska man vara med på varenda fest, varje födelsedag skall firas, och man ska självklart vara delaktig i allt detta, inte kan man låta någon annan dra ansvaret? NEJ. Finns inte på kartan. Mitt i allt detta finns vi. Vi lever i denna jävla stress. Jag gjorde allt det här. Jag levde som om de inte finns någon morgondag. Helst ska allt göras på en dag, man ska hinna plugga, jobba och fika med sina vänner och träna. Oj, vad dum jag är. Träna måste vi också göra, för då ser alla andra hur duktiga och hälsosamma vi är. Efter träningen ska vi instagramma en nyttig middag också. BULLSHIT.
Mitt i detta fullspäckade liv finns inte någon tid alls över för känslor. Man får inte känna, då kan fasaden spricka. Vi inser vad vi håller på med. Men eftersom allt flyter på dag in och dag ut utan att känna så lider vi inte av det, tills verkligheten kommer ifatt än dvs.
Jag har förlorat min pappa. De är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Dagen han dog var den absolut längsta dagen i hela mitt liv. Sekunder kändes som år. Jag förlorade en bit av mig. Min bästa pappa som jag kunde prata om allt med, han som kramade mig och grät med mig när jag hade killproblem. Min pappa förstod mig alltid. Han var lika känslosam som jag. Vi är lika jag och min pappa.
En vecka innan han dog skulle jag iväg på fest hos en kompis. Jag hade precis jobbat i 8 timmar och vi satt och åt tacos vid bordet i vardagsrummet. Helt plötsligt började tårarna rinna. Jag var helt slut. De fanns ingen kraft. Inte nog med att jag skötte en hel villa, lagade mat och tog hand om min pappa så hade jag ett eget liv. Han bad mig stanna hemma för han såg hur stressad jag var. Han var ofta orolig över mig för jag stressade så mycket. Men som vanligt lyssnade jag inte på honom, jag åkte iväg till festen, åt inte ens upp maten för att i stress är de omöjligt att äta.
Han såg alltid över allt ytligt. Han visste vad som var viktigt för mig, vad som fick mig att må bra. För honom var de okej att falla, jag kunde ge upp i hans famn om jag ville. Men jag gjorde inte de. Jag fortsatte mitt häktiska liv.
Den första tiden efter att han dött såg jag bara dödsbilden av honom i mitt huvud. Jag var rädd för jag trodde alltid att jag skulle ha kvar den bilden. Men ju längre tiden går ju mer minns jag. Den här händelsen med min pappa vid vardagsrumsbordet kommer jag aldrig glömma. Jag trodde aldrig att han skulle vara borta en vecka senare. Och jag är så glad att han hann säga ytligare en gång att jag skulle ta de lugnt och inte stressa så mycket. Man vet aldrig när livet tar slut. Vi vet inte vad som kommer ske om fem minuter. Jag kommer aldrig mera leva det stressiga livet jag levde förut. De är inte värt det.
