linneeaosv.blogg.se

verkligheten kommer inte ikapp. det känns som jag drömmer. försökt gång på gång att nypa mig i armen, det hjälper dock inte.

 

jag känner igen mig i de jag läst om i skolan. dem beteenderna jag nästan hånade då jag fösökte plugga in dem till mitt psykologiläxförhör. jag märker hur kroppen försvarar sig. kroppen läcker sakta men säkert ut sorg, de är därför alla dagar inte känns likadana.

 

jag har fått så mycket uppmärksamhet. de kommer blombud var och varannan dag hem till oss. nallebud till och med. jag får långa sms där de står att folk tänker på mig, eller oss. ibland känns det som att något posetivt har hänt. jag brukar aldrig få så här mycket uppmärksamhet?

 

jag önskar att jag fyllde år istället, för då får man också  uppmärksamhet. för en sekund, så känns det som de. som att jag fyller år. jag önskar att jag gjorde de, så slapp jag efter en sekund komma på varför alla skickar mils långa sms,  varför de står doftande blommor med små inplastade kort överallt, där de står " tänker på er".

 

 

 om man kunde spola tillbaka tiden så skulle jag kunna döda för de. minnesfilmer spelas upp vart jag än är. exakt allt gör så jag påminns. de känns fortfarande som om någon slår mig.

för varje steg jag tar, vare andetag jag andas, varje tanke jag tänker, varje sak jag säger så finns du där. 

varje andetag du tog, varje steg du tog, varje ord du sa, varje rörelse du gjorde saknar jag.

jag saknar att någon ringer, jag saknar när någon ber mig vara hemma på kvällarna, jag saknar att hjäpa dig, jag saknar att hoppas att allt ska bli bättre. som om någon slår mig, stampar på mig och  hugger mig med en kniv flera gånger i bröstet, och även fast jag skriker stopp allt jag orkar så fortsätter det. jag saknar att kunna ringa dig vad det än gällde. jag saknar att kunna gråta i din famn oavsett vad. jag saknar att jag alltid kunde prata med dig om allt. men mest av allt saknar jag dig. jag saknar dig lukt, dina kläder, maten du lagade. jag saknar dig så de gör ont. 

om allt i världen är skrivet i stjärnorna så är stjärnorna orättvisa. jag är arg. jag kommer nog vara arg länge. argheten kommer sitta kvar längst.  vill slå någon. vill skrika. vill fråga alla varför? VARFÖR? om gud finns så besvara min fråga. ..som om någon hugger mig med en kniv, och även fast jag skriker stopp slutar det inte. så känns det. smärta, en otrolig smärta. 

de senaste dagarna har varit lite turbulenta. valde att stanna hemma från sälen. det kändes bäst så. behövde landa och inse vissa saker. de var skönt att jobba fredag-lördag. som om tankarna flög iväg bland alla plu-nummer och varor. skolan bokstavligen dränker mig. men ska försöka få så mycket gjort som möjligt. och som jag sagt till andra som vait i samma sits som jag, skolan kan man fixa sen! igår mös jag framför mello med mamma, johan och viktor. somnade till johan falck bredvid min bebis. skönt att få känna sig liten och ompysslad ibland. ska föröka plugga lite nu innan jag ska träna kl 6 med victor. 

johan sover på mitt golv på en madrass, vad gör man inte för sin mörkrädde lillebror. pappa är hemma efter tre månader på sjukhus. de lyser numera i fönstren på våran gata. de rör sig och de är inte längre läskigt att gå hit längre. de var som att huset saknade sin ägare. ville inte vistas här hemma när pappa inte var hemma. men nu är allt som vanligt igen. eller som vanligt kommer det inte bli på ett bra tag. men de lyser i fönstren och den rör sig igen. vi kämpar på. en dag i taget. och jag älskar dom mest av allt.