Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Jag vill dricka vin och pausa drickande för att kyssas känns viktigare. Lära mig tycka om äcklig ost som man bör gilla när man fyllt vuxen. Jävlar jag fyller fan 20 om 5 månader. Jag vill gå långa promenader och prata hela nätterna och vill att någon ska hålla för munnen på mig titta mig in i ögonen och avluta meningen med en kyss som säger att allt kommer bli bra och att du inte behöver ora dig. Din mamma kommer inte dö din familj kommer inte drabbas av cancer igen. Ni har drabbats av de värsta redan. Vart är du random människa som bara lyssnar och ger bra tips samtidigt som du får mig galen. Nattliga promenader. Rulla över övergångställ och titta på stjärnorna. Chris Martin sjunger fix u och du säger att du kommer fixa mig även fast du aldrig kommer kunna de. Men de känns skönt just då "
Kategori: Allmänt
Jag håller på och skriver ett låångt dokument om mig själv. Om mitt liv. Nedan har ni början. I berättelsen kommer jag beskriva hur det var att ha en sjuk förälder, och allt som de medförde sig.
"Jag har alltid varit fascinerad av människor som haft tålamodet att orka skriva dagböcker. Men det säger väl en del om mig kanske, mitt tålamod är inte alltid det bästa. Jag har ett antal gånger försökt att dokumentera mitt liv, men det har gått sådär. Ofta har jag gett upp efter tredje sidan, men jag har åtminstone försökt. De är det viktigaste, att man försöker. Anledningen till varför jag skriver detta, varför jag verkligen anstränger mig och inte ger upp efter tredje sidan är att jag vill poängtera hur viktigt det är att man inte ger upp. Från min sida har jag inte alltid kämpat enda in i kaklet, men det finns andra min närhet som gjort det till 110 %, och jag vill dela med mig om det. Hade det här varit skrivet med penna hade det varit otydligt att se vissa stycken. Utsuddat av tårar, för jag kommer att gråta, om du som läser detta också gör det så är det helt okej. Jag vill också lägga kraft på hur viktigt det är att låta sig själv vara ledsen. Den här historien handlar om mitt liv, om hur viktigt det är att kämpa, om hur orättvist livet är och om att förlora sin pappa."
Kategori: Allmänt
Jag vill jag vill jag vill, jag vill känna. Men det känns inte. De finns inget där. För jag tror vi är så rädda för att känna fel att vi avstår för att känna. Har man en gång blivit sårad så finns den där besvikelsen kvar så länge man lever. Den där rädslan som finns över att bli lämnad ensam. Vi strävar efter den kärlek som lämnat oss. Det är oftast inte själva personen vi saknar. Utan kärleken. Vi är kvar och längtar, klamrar oss fast vi det förflutna i hopp om något nytt. Vi hoppas och vi drömmer. Tills den dagen vi öppnar upp oss och blickar ut över kanten. För så fort vi upplever denna lycka och känslan av att vara kär ändras kärleken. Samma kärlek, på olika vis. Samma melodi men olika rader. För kanske finns kärleken där hela tiden, kanske skiftar den bara form.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Vi skulle mötas kl 13 vid parkeringen på Hovdestalund. Vi blev lite sena då jag och min bror var tvungna att gå in på den lilla blomsterhandeln mitt emot kyrkogården. Vid parkeringen väntade pappas bror och hans fru. Carin som hon heter, fyllde år, vilket var ett litet sammanträffande att vi skulle ses och göra detta just på hennes födelsedag.
Igår kväll efter jobbet tog jag mina hörlurar och bilnyckeln, styrde kursen mot Erikslund. Jag visste exakt vad som skulle köpas. Tre rosor. Tre olika rosor. En gul. För vänskapen. För alla minnen, för allt vi gjort tillsammans. För gemenskapen. En vit. För friheten. För att kunna ha två ben och gå. För att vara lycklig igen. För ett fritt liv utan cancer. För lugn och ro. En sista ros i färgen rött. En ros för kärleken. En röd ros för att kärleken övervinner allt. För att starkast av allt är kärleken. För utan kärlek och utan hopp hade resan mot livets slut varit över betydligt tidigare.
Jag var även kvällen innan på kyrkogården, vid platsen då pappas urna idag grävdes ner. Vid hans plats. Den må sakna sten ännu. Men platsen är så mycket hans. Jag tycker om den platsen. Jag pyntade den med röda rosor och massor med ljus. Sedan tidigare finns det ljung, ljuslyktor, vita stenar och massor av hjärtan. Även små fina stenar med olika texter på, ”världens bästa pappa, älskade pappa, saknad, vi älskar dig” o.s.v. Jag lämnade pappas kommande urnplats och åkte hem. Var ganska nöjd, för de lyste så fint med alla ljusen.
Jag sov dock oroligt den natten. Nånting var fel. Samma känsla som natten då pappa dog. Samma känsla som att veta att pappa kommer att dö. Exakt samma känsla som innan begravningen. De var tungt att vakna. Mamma kramade om mig och sa att de skulle kännas bättre när de var över.
Vid parkeringen kramades vi, de hade gått ett tag sen vi sist setts så de var skönt med lugna och långa kramar. Jag visste att de kände ungefär likadana känslor som jag. Alla vi 5 tänkte och kände ungefär detsamma. Tunga steg togs mot receptionen vid kyrkogårdens kontor. Vi kom in. Möttes av en snäll man. Tror de var någon typ utav präst. Vi småpratade och han frågade om jag inte jobbade på ICA. Jag log och svarade sen att de gjorde jag visste. Han log tillbaka och sa att de var därför han kände igen mig. Vi återgick till allvaret. Han öppnade dörren till ett rum jag inte ens trodde var ett rum. Mellan två brinnande ljus stod urnan vid valt att lägga pappas aska i för 8 månader sedan. Jag visste exakt hur den skulle se ut. Vit.
När dörren öppnades och jag såg urnan brast allt. Känslorna var så starka och om man kunde mata energi där inne så var den fan hög. Det hugg till i bröstet. Någon drog ut mitt hjärta. Stampade på de. Stampade på de så jävla fucking hårt. Kniven hugg och fötter stampade. Samtidigt. I takt, som en melodi. Min pappas aska låg i en urna framför mig. Drömmer jag? Har allting ens hänt, vart är pappa? Men vadå, är han död? Vaaa? Jag fattade ingenting. Vems urna är det där egentligen? Men Linnea skärp dig, de är pappas det vet du väl. Ojuste, back to reaility. Tanken var att vi familjen, själva skulle bära ner urnan till graven och själva sänka ner den i det redan för grävda hålet som fanns. Jag bestämde mig för att bära pappa den bit de var att gå till graven. Jag tror aldrig jag kramat något så hårt. Tårarna rann okontrollerat. Jag bar min pappas aska till hans kommande grav. Det kändes som den korta promenaden tog flera timmar. Jag gick där, med pappa i min famn, och tänkte att detta var mitt sista konkreta farväl. Väl framme vid graven och hålet så pratade vi om pappa, tände massor med ljus och gjorde lite finare än vad de redan var. Vi tog ett familjekort med urnan. Sorgligt och hemskt, men de fanns någon glädje trots allt. Klart han skulle få vara med på ett sista kort. Efter en timme ungefär sänkte jag och min bror ner vår pappa i jorden. Med hjälp av ett snöre hissade vi ner honom. Jag pussade urnan och sa åt honom att sova gott. Vi la ner varsin ros, jag, mamma och Johan. Sedan hällde vi över jord så hålet täcktes. Jag grät hela tiden.
Kategori: Allmänt
Detta inlägg jag nu kommer publicera, är egentligen ett gammalt skoldukument. Men jag tycker de innehåller rätt kloka och viktiga ord!
"Ibland kan de vara svårt och veta vem man är. Det tar tid att finna sig själv. I tonåren är alla osäkra och ibland lite svaga. Det kan vara jobbigt att ställas inför svåra frågor i en arbetsintervju. Det gäller att ha förberett sig. Man ska stå för de man skrivit i sitt personligabrev och leva upp till det. Egentligen är det mycket begärt. För i vissa situationer vill man vara den som passar in just då. Genom att vara sig själv så skall man inte ljuga. Varken för sig själv eller för andra. Därför gäller de att man är ärlig och inte hittar på när man skriver personligabrev mm.
Man känner inte lika varje dag. Ena dagen vill man bli doktor, andra frisör. Men vi kan generellt se att människor är något som intresset fastnar för. Då har vi något att utgå ifrån. Man vet inte allt. Men vet man något i stil med att man vill jobba på kontor eller med människor så är det ett steg på vägen. Ibland är det lättare att utgå ifrån vad man inte vill göra. Livets pusselbitar sätts inte dit av sig själva. Saker påverkar än varje dag. Man kanske aldrig bestämmer sig helt. Så om du är osäker över framtiden så är det helt normalt.
Vi människor har lätt att fastna för det negativa och glömma bort det som är bra. Vi letar oftast fel och all energi slösas bort när vi fokuserar på de vi är dåliga på istället för de vi egentligen är duktiga på. Om vi istället stannar upp och tänker på de vi är bra på. För att ofta i arbetsintervjuer kommer frågan ” vilka är dina styrkor?”. De kan då vara bra om du tänk på vad som just DU är bra på.
Om du tycker de är svårt att faktiskt berömma sig själv, så kan man be någon som står än nära att bekräfta ens styrkor. Man kan känna sig osäker och lite generad och tänka, ” är jag verkligen bra på det här?”. Sanningen är att man ofta är så mycket bättre än vad man själv tror.
Men vissa saker om dig själv vet just du allra bäst. Är du organiserad eller oorganiserad? Stresstålig eller gillar ett lugnare tempo? Detaljfokuserad eller förmågan att hantera många saker samtidigt, dvs. att ha många bollar i luften? Ingen människa är den andra lik. Vi alla är olika så man kan inte gå utifrån någon mall hur man borde vara. Vissa delar av dig själv behöver man inte nämna. Kommer du alltid försent så är det inget positivt att nämna i en arbetsintervju. Men när du granskar dig själv så är det lätt att se vad man behöver förbättra, för att man själv ska må bra rent allmänt.
Gå inte ut för hårt i arbetslivet. Försök att anpassa just dina egenskaper efter ditt jobbsökande, så gott det går. Detta är för att du lättare skall trivas. Ett jobb som är för stressigt eller håller för många bollar i luften samtidigt kan lätt få dig att känna dig otillräcklig och skapa vantrivsel om de är typen som hellre är fokuserar på detaljer mm.
Fundera kring hur du är. Du kommer förmodligen hitta mycket positivt om dig själv när du väl börjar tänka efter. "
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Om att sår läker med tiden. Tiden läker alla sår. Ja, så säger dom som inte har några blödande sår med koagulations problem. För de är de lätt att säga att de blir bättre med tiden. Jag gläds åt er, ni lär inte ha mycket som tynger er. För tiden kan dra åt helvete. Långt åt helvete. Vill krossa alla klokor, hoppa på dyra Michael Kors klockor så dom spricker och aldrig mer går att använda.
Djupa sår slutar aldrig blöda, inte på många många år. De försvinner aldrig. Såren blir till ärr så småningom. Ärr som ständigt påminner och stör. Ärr som du hatar och vill ta bort. Om jag hade ett ärr i ansiktet skulle jag förmodligen kanske tagit bort de via ett kirurgisktingrepp, vad vet jag. Men mina ärr, mina osynliga ärr finns förevigt och försvinner aldrig.
Man lär sig att leva med sina blödande sår. Ibland är de mer infekterade, andra gånger blöder de extremt, andra gånger detta ärr jag tidigare nämnde. Ingen dag med ett blödande sår är den andra lik. Det kanske skulle vara skönare om man visste att de blödde vissa dagar, och andra dagar läkte de fint. Men livet är inte tyvärr så förbestämt. Men tacka gud för de, vad tråkigt de hade varit då, om man ser livet ur en positiv vinkel, vilket jag oftast gör.
Det jag vill komma fram till genom att skriva detta är att jag blir så frustrerad när man slänger ur sig de klyschiga uttrycket ”tiden läker alla sår”. Tiden läker inga sår, de läker nog aldrig, tiden lär dig leva med ständig värk, smärta, ilska, vrede, sorg. Det är de tiden gör.
Kategori: Allmänt
Det finns oftast en förklaring bakom dåligt handlande. Jag är ganska bra på att sätta mig in i andra och förstå. Ibland är de enklare att förstå andra än vad det är att förstå sig själv. Jag vet att jag reagerar konstigt på vissa saker, men de har ofta grundläggande fakta. Man ska nog inte döma allt utifrån vad ögat ser. Lite tisdagstankar.
Kategori: Allmänt
Idag så köpte jag lunch på SportKöket vid friskis. Hela restaurangen påminde så mycket om min pappa. Jag vet inte om han varit där någon gång. Men han skulle tyckt om de. Jag var så nära på att ta upp min telefon och fråga om han också ville ha en låda mat. Vi kunde ha ätit tillsammans för han skulle förmodligen haft lunch precis då. Jag hade tagit bilen och parkerat vid svartån, gått några hundra meter till hans jobb. Tagit hissen upp till honom och pratat om allt mellan himmel och jord. Som vi alltid gjorde.
När jag skriver de här lyssnar jag på Spotify-listan som heter The River. Listans namn förklaras av den första låten i listan, som heter just The River, Bruce Springsteen. Pappas mål var att bli frisk, att se Bruce på Friends arena i maj med en god vän. Jag skulle kolla upp om de fanns handikappplatser, eventuellt kika om de gick att byta ståplatsen mot en sitt. Jag tog på mig de uppdraget. Jag hann inte så långt. För han kom aldrig dit. De gör så jävla ont i mitt hjärta att veta att han inte klarade sig dit. De byts låt efter att den senaste nåt sitt slut. Listan gjordes i samband med begravningen. Vi satt en kväll jag, min bror och mamma. Vi grät, kollade på kort, grät, pratade minnen, grät mera. Konstigt nog var det en fin kväll. Vi ägnade den åt honom, varje tänkande tanke tänktes på honom. Vilken konstig mening. Men ni förstår vad jag menar. Nästa låt i listan är Jag Reser Mig Igen. Ni vet han knäppskallen som var med i melodifestivalen? Thorsten Flink heter han. Den låten symboliserar min pappa väldigt mycket. Han reste sig alltid. Jag minns en gång då han i sin säng på infektionsavdelningen knöt näven och sa med sin hesa och ansträngda röst ”jag kommer resa mig igen, precis som Thorsten gjorde”. Sen log han sitt fina lite snea leende. Vi log tillbaka. Man ler alltid om de finns hopp. Och hopp fanns de i den gubben. Hoppet finns nog kvar än, även fast kroppen för 7 månader sedan gav upp. Alla låtar i lisan speglar honom, de relaterar till hur han var som person. What A Wonderful World är låt nummer 3. Just nu är livet inte allt för underbart. Saknaden svider mer och mer. De gör ondare nu än i somras. De kanske är naturligt. Jag vet inte.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Jag brukar drömma bort ibland när jag sitter på jobbet, när varor blippar förbi. Vissa köper avokado. Erbjudandet 2 för 15 kr har funnits ett tag . Men de folk inte fattar är att dem endast sparar 80 öre på att köpa 2. Där sitter jag i min kassa och slår mig i ryggen för att jag får kramp eftersom jag suttit på samma stol i timmar, och små ler när jag ser att de endast sparar in 80 öre. Dagens underhållning.
Bland alla olika typer av kunder som passerar så förknippar man olika typer av människor med olika typer av situationer. Vissa gör än glad och förväntansfull. Jag vet inte varför jag valde att använda ordet förväntansfull, de kändes bra. Jag tror jag syftar på alla fina par som passerar mig genom att dra sitt ICA-kort och stäcka fram sina 120 kr i sedlar. Tänker ofta på hur länge de varit tillsammans, vad de gått igenom, om någon varit sjuk eller blivit frisk. Hur många barn de gamla paren har, om de ens har några barn. Jag ser nya förälskelser passera min betalstation, jag ser hur de osäkert kollar på varandra och ser så frågande ut och undrar vem de är som egentligen ska betala. Jag upplever vissa par som superkära och vissa som trötta på varandra. Ibland undrar jag varför de ens är där tillsammans. Förmodligen bekvämt. Men va fan, livet är kort. Gå och handla själv, lyssna på musik och skit i mig som sitter i kassan och försöker lite stelt föra en konversation med dig. Jag tror både du och han blir lyckligare då.
Sen finns de dem som ser så olyckliga ut. Alldeles ensamma besöker de min Ica med samma trötta min. Jag vill bara ge dem en kram. Berätta min historia och säga att de kommer att kännas lite lite bättre om ett tag. Kanske om en vecka. Lyssna och fråga vad som hänt.
De sorgliga och tagiska i det hela, är att jag dömer utifrån vad jag ser. Jag har ingen aning om dessa människor. Det enda jag vet är att de ofta köper avokado, 2 för 10. Jag möter en människa i ett fåtal tiotals sekunder, men har oftast redan under personens ankomst till kön placerat honom eller henne under mina olika personlighetsflikar i hjärnan.
Eftersom jag själv agerar så här, så måste ju andra tänka så också.
Jag får ont i magen när jag tänker på att andra dömer mig utifrån kläder och utseende, kanske till och med lukt. Jag hatar att jag bryr mig, jag hatar att jag tänker att folk tänker och ser mig på ett visst sätt. Jag hatar de.
Kategori: Allmänt
Sommaren har gått. Snabbt gick den. Vart tog den vägen?
När jag i april tänkte på sommaren såg jag bara grått. En grå sommar med regn och moln. En sommar som skulle kastas bort. Men ack så fel jag hade. Kanske har jag levt i förnekelse, kanske har jag byggt upp ett slags skydd. Något som skyddat mig från att tänka. För tankar drar ofta ner mig. Jag har förmodligen stoppat verkligheten från att förstöra min sommar. Men ständigt har den knackat på dörren. Ibland har knackningarna blivit aggressiva. Dörren den öppnades inte. För sommaren var planerad redan föra året att bli den bästa. Och så skulle de också bli.
Vi som familj var med om de värsta som kan hända en familj. En del föll sakta isär, tynades bort och försvann. Våren gick och allt sög. Livet var grått och ibland ville jag inte ens vakna. Min pappa var en kämpe. Han kom alltid om han lovat. Han klädde upp sig och gick dit. Om måendet svek var det värsta man kunde göra att gå hem. Svek de så gjorde han de. Om inte, så var kvällen en att lägga på minnet. Min pappa kämpade ända in i slutet, jag tror han fick några extra månader bara för han kämpade så mycket. Han gav sig fan inte.
Jag är väldigt lik min pappa. Jag vet inte om de ibland handlar om att vilja vara andra till lags, att inte visa sig svag, men i största uträckning att man verkligen vill försöka. Jag försökte. Jag gick till skolan, bet i de sura äpplet, grät ibland, och bröt ofta ihop när jag kom hem. Jag såg skolan som någon slags befrielse, en plats där andras problem kunde ta upp min tanketid. Ibland var de kul och sätta sig in i historiska problem på den tråkiga historia lektionen. Dem var så mycket enklare än mina egna. Även fast jag hatar historia mer än allt, så var det skönt att tackla dem, allt för att inte tänka på vad som hänt.
Man kan säga att jag knarkade tillfälligheter att sluta tänka på att pappa var borta. Jag gör fortfarande de. Hela sommaren har jag varit på resande fot. Allt för att verkligheten inte ska knacka mig på axeln. Tyvärr gör den de flera gånger om dagen, men jag tror jag skyddat mig själv genom att fly. Verkligheten finns hos mig och i mina tankar hela tiden, men man kan dämpa den vilket jag också gjort, vilket i sin tur kommer ifatt än tillslut.
Har sökt mig till personer som inte vetat om mitt förflutna. Som sett mig som en vanlig tjej med två friska föräldrar. Som den självklara mall man faktiskt utgår ifrån omedvetet när man träffar en ny person. Något jag lärt mig är att problem inte syns på personer. Jag är oftast helt normal i andra umgänge. Vänner som inte kan mig utan och innan, vilket inte är många, märker inte något speciellt med mig. Jag är expert på att inte visa känslor. Men genrellt är jag ingen känsloperson. Visar knappt kärlek. Som ett vitt papper. Feeling off knappen är aktiverad. Klart den inte är de, men offentligt är den de. Där syns inget. Jag vet inte om de också är någon beskyddelse. Man vill inte att folk ska döma en eller behandla en på ett annat sätt utifrån vad man gått igenom. Jag vill bli sedd som alla andra.
Sorg syns i hjärtat. Ingen vet hur många tårar de gråts hemma, när ingen ser eller på toaletten. Ingen sorg är den andra lik, ingen kan yttra sig om din sorg. Du kan heller inte yttra dig om någon annans. Sorg är personligt. Jag tänker ofta på vad folk tycker om mig. Jag hittar ofta på saker nu för tiden, ligger inte hemma lika ofta som i början. Jag tog studenten. Fan vad stolt jag är att jag tog studenten. Jag var inte med på studentfesten på kvällen för de orkade jag inte, men de bryr jag mig inte om. Dagen räckte gott och väl. Jag gick på Summerburst. Jag var inte fullast som förra året, men jag var där, hade så kul som jag kunde ha utifrån förutsättning och mående just då. Jag var på Mallorca med mamma och Johan och med familjen Adamsson. De hugg i hjärtat att pappa inte var med. De va skönt och avslappnande att bara åka iväg, gå strandpromenader och sväva bort med ögonen bland molnen och havet. De var lugnande. Jag packade min backpacker väska jag fått i studentpresent och drog till Tomorrowland. En resa jag var väldigt skeptiskt till att jag skulle orka och klara av. Påfrestningarna var stora, men min feeling off knappt var laddad till tusen. Jag levde verkligen, som om de inte fanns en morgon dag. En av anledningarna varför den resan var en av de bästa någonsin var för att jag verkligen levde. Jag kände mig som pappa 19 år. Lika full av liv. Ingen visste något om mig, jag var för dom som de vita pappret jag ville framstå som. Att komma hem var inte lika roligt. Där kom allt ikapp mig. Några tunga veckor av enorm saknad och vrede väntade. Mitt barndomshus såldes. De gjorde så jävla ont. Men de levande hemmet som fanns när en familj verkligen bodde där var bort blåst sen en lång tid tillbaka. Men de var ändå ett hugg i hjärtat, ett djupt jävla hugg.
