linneeaosv.blogg.se

Vi skulle mötas kl 13 vid parkeringen på Hovdestalund. Vi blev lite sena då jag och min bror var tvungna att gå in på den lilla blomsterhandeln mitt emot kyrkogården. Vid parkeringen väntade pappas bror och hans fru. Carin som hon heter, fyllde år, vilket var ett litet sammanträffande att vi skulle ses och göra detta just på hennes födelsedag.

Igår kväll efter jobbet tog jag mina hörlurar och bilnyckeln, styrde kursen mot Erikslund. Jag visste exakt vad som skulle köpas. Tre rosor. Tre olika rosor. En gul. För vänskapen. För alla minnen, för allt vi gjort tillsammans. För gemenskapen. En vit. För friheten. För att kunna ha två ben och gå. För att vara lycklig igen. För ett fritt liv utan cancer. För lugn och ro. En sista ros i färgen rött. En ros för kärleken. En röd ros för att kärleken övervinner allt. För att starkast av allt är kärleken. För utan kärlek och utan hopp hade resan mot livets slut varit över betydligt tidigare.

Jag var även kvällen innan på kyrkogården, vid platsen då pappas urna idag grävdes ner. Vid hans plats. Den må sakna sten ännu. Men platsen är så mycket hans. Jag tycker om den platsen. Jag pyntade den med röda rosor och massor med ljus. Sedan tidigare finns det ljung, ljuslyktor, vita stenar och massor av hjärtan. Även små fina stenar med olika texter på, ”världens bästa pappa, älskade pappa, saknad, vi älskar dig” o.s.v. Jag lämnade pappas kommande urnplats och åkte hem. Var ganska nöjd, för de lyste så fint med alla ljusen.

Jag sov dock oroligt den natten. Nånting var fel. Samma känsla som natten då pappa dog. Samma känsla som att veta att pappa kommer att dö. Exakt samma känsla som innan begravningen. De var tungt att vakna. Mamma kramade om mig och sa att de skulle kännas bättre när de var över.

Vid parkeringen kramades vi, de hade gått ett tag sen vi sist setts så de var skönt med lugna och långa kramar. Jag visste att de kände ungefär likadana känslor som jag. Alla vi 5 tänkte och kände ungefär detsamma. Tunga steg togs mot receptionen vid kyrkogårdens kontor. Vi kom in. Möttes av en snäll man. Tror de var någon typ utav präst. Vi småpratade och han frågade om jag inte jobbade på ICA. Jag log och svarade sen att de gjorde jag visste. Han log tillbaka och sa att de var därför han kände igen mig. Vi återgick till allvaret. Han öppnade dörren till ett rum jag inte ens trodde var ett rum. Mellan två brinnande ljus stod urnan vid valt att lägga pappas aska i för 8 månader sedan. Jag visste exakt hur den skulle se ut. Vit.

När dörren öppnades och jag såg urnan brast allt. Känslorna var så starka och om man kunde mata energi där inne så var den fan hög. Det hugg till i bröstet. Någon drog ut mitt hjärta. Stampade på de. Stampade på de så jävla fucking hårt. Kniven hugg och fötter stampade. Samtidigt. I takt, som en melodi. Min pappas aska låg i en urna framför mig. Drömmer jag? Har allting ens hänt, vart är pappa? Men vadå, är han död? Vaaa? Jag fattade ingenting.  Vems urna är det där egentligen? Men Linnea skärp dig, de är pappas det vet du väl. Ojuste, back to reaility. Tanken var att vi familjen,  själva skulle bära ner urnan till graven och själva sänka ner den i det redan för grävda hålet som fanns. Jag bestämde mig för att bära pappa den bit de var att gå till graven. Jag tror aldrig jag kramat något så hårt. Tårarna rann okontrollerat. Jag bar min pappas aska till hans kommande grav. Det kändes som den korta promenaden tog flera timmar. Jag gick där, med pappa i min famn, och tänkte att detta var mitt sista konkreta farväl.  Väl framme vid graven och hålet så pratade vi om pappa, tände massor med ljus och gjorde lite finare än vad de redan var. Vi tog ett familjekort med urnan. Sorgligt och hemskt, men de fanns någon glädje trots allt. Klart han skulle få vara med på ett sista kort. Efter en timme ungefär sänkte jag och min bror ner vår pappa i jorden. Med hjälp av ett snöre hissade vi ner honom. Jag pussade urnan och sa åt honom att sova gott. Vi la ner varsin ros, jag, mamma och Johan. Sedan hällde vi över jord så hålet täcktes. Jag grät hela tiden.