linneeaosv.blogg.se

Sommaren har gått. Snabbt gick den. Vart tog den vägen?

När jag i april tänkte på sommaren såg jag bara grått. En grå sommar med regn och moln. En sommar som skulle kastas bort. Men ack så fel jag hade. Kanske har jag levt i förnekelse, kanske har jag byggt upp ett slags skydd. Något som skyddat mig från att tänka. För tankar drar ofta ner mig. Jag har förmodligen stoppat verkligheten från att förstöra min sommar. Men ständigt har den knackat på dörren. Ibland har knackningarna blivit aggressiva. Dörren den öppnades inte. För sommaren var planerad redan föra året att bli den bästa. Och så skulle de också bli.

Vi som familj var med om de värsta som kan hända en familj. En del föll sakta isär, tynades bort och försvann. Våren gick och allt sög. Livet var grått och ibland ville jag inte ens vakna. Min pappa var en kämpe. Han kom alltid om han lovat. Han klädde upp sig och gick dit. Om måendet svek var det värsta man kunde göra att gå hem. Svek de så gjorde han de. Om inte, så var kvällen en att lägga på minnet. Min pappa kämpade ända in i slutet, jag tror han fick några extra månader bara för han kämpade så mycket. Han gav sig fan inte.

 

Jag är väldigt lik min pappa. Jag vet inte om de ibland handlar om att vilja vara andra till lags, att inte visa sig svag, men i största uträckning att man verkligen vill försöka. Jag försökte. Jag gick till skolan, bet i de sura äpplet, grät ibland, och bröt ofta ihop när jag kom hem. Jag såg skolan som någon slags befrielse, en plats där andras problem kunde ta upp min tanketid. Ibland var de kul och sätta sig in i historiska problem på den tråkiga historia lektionen. Dem var så mycket enklare än mina egna. Även fast jag hatar historia mer än allt, så var det skönt att tackla dem, allt för att inte tänka på vad som hänt.

 

Man kan säga att jag knarkade tillfälligheter att sluta tänka på att pappa var borta. Jag gör fortfarande de. Hela sommaren har jag varit på resande fot. Allt för att verkligheten inte ska knacka mig på axeln. Tyvärr gör den de flera gånger om dagen, men jag tror jag skyddat mig själv genom att fly. Verkligheten finns hos mig och i mina tankar hela tiden, men man kan dämpa den vilket jag också gjort, vilket i sin tur kommer ifatt än tillslut.

 

Har sökt mig till personer som inte vetat om mitt förflutna. Som sett mig som en vanlig tjej med två friska föräldrar. Som den självklara mall man faktiskt utgår ifrån omedvetet när man träffar en ny person. Något jag lärt mig är att problem inte syns på personer. Jag är oftast helt normal i andra umgänge. Vänner som inte kan mig utan och innan, vilket inte är många, märker inte något speciellt med mig. Jag är expert på att inte visa känslor. Men genrellt är jag ingen känsloperson. Visar knappt kärlek. Som ett vitt papper. Feeling off knappen är aktiverad. Klart den inte är de, men offentligt är den de. Där syns inget. Jag vet inte om de också är någon beskyddelse. Man vill inte att folk ska döma en eller behandla en på ett annat sätt utifrån vad man gått igenom. Jag vill bli sedd som alla andra.

 

Sorg syns i hjärtat. Ingen vet hur många tårar de gråts hemma, när ingen ser eller på toaletten. Ingen sorg är den andra lik, ingen kan yttra sig om din sorg. Du kan heller inte yttra dig om någon annans. Sorg är personligt. Jag tänker ofta på vad folk tycker om mig. Jag hittar ofta på saker nu för tiden, ligger inte hemma lika ofta som i början. Jag tog studenten. Fan vad stolt jag är att jag tog studenten. Jag var inte med på studentfesten på kvällen för de orkade jag inte, men de bryr jag mig inte om. Dagen räckte gott och väl.  Jag gick på Summerburst. Jag var inte fullast som förra året, men jag var där, hade så kul som jag kunde ha utifrån förutsättning och mående just då. Jag var på Mallorca med mamma och Johan och med familjen Adamsson. De hugg i hjärtat att pappa inte var med. De va skönt och avslappnande att bara åka iväg, gå strandpromenader och sväva bort med ögonen bland molnen och havet. De var lugnande. Jag packade min backpacker väska jag fått i studentpresent och drog till Tomorrowland. En resa jag var väldigt skeptiskt till att jag skulle orka och klara av. Påfrestningarna var stora, men min feeling off knappt var laddad till tusen. Jag levde verkligen, som om de inte fanns en morgon dag. En av anledningarna varför den resan var en av de bästa någonsin var för att jag verkligen levde. Jag kände mig som pappa 19 år. Lika full av liv. Ingen visste något om mig, jag var för dom som de vita pappret jag ville framstå som. Att komma hem var inte lika roligt. Där kom allt ikapp mig. Några tunga veckor av enorm saknad och vrede väntade. Mitt barndomshus såldes. De gjorde så jävla ont. Men de levande hemmet som fanns när en familj verkligen bodde där var bort blåst sen en lång tid tillbaka. Men de var ändå ett hugg i hjärtat, ett djupt jävla hugg.