linneeaosv.blogg.se

Under carporten står det ruiner av de som en gång var mitt hem. Där jag växt upp och formats till den jag är. På carporten står den massor med sopsäckar med delar av vårt garaget i, saker som inte används på flera år men som ändå funnits i mitt liv någon gång under alla dessa år jag bott här.  Den vidriga, duschrullstolen står också här. De skriker hat om den. Du hatade den, just för att du behövde den. För att du inte orkade stå upp i duschen. Cancern tog dig, den tog dina muskler, du orkade inte duscha ståendes. Därför hade vi den vidriga duschrullstolen. Jag vill bara slänga den åt helvete, för jag hatade den lika mycket som du. Fyfan vad jag hatar den. Jag vet att du hade som mål att slänga ut den med ett leende på läpparna. Nu är den ute ur badrummet, dock inte på det sättet den skulle ut på. Jag har rullat ut den från huset, för att du inte behöver den längre, för att du inte finns. Du tynade bort framför oss alla.

På garageuppfarten står även en gammal lampa. Hur kan en lampa betyda så mycket? Hur kan de göra ont att slänga en lampa, jag gillade inte ens lampan förut, jag tyckte inte ens att den passade in i vardagsrummet. Men nu när den står på högersida av garageuppfarten vilket betyder att den ska slängas, gör de så ont. En jävla lampa? Just för att den påminner om att du inte finns. För om du funnits kvar hos oss, skulle den aldrig slängts.

När jag svänger höger vid konsum när man precis kommit in på gryta vill jag kräkas. Jag mår så illa. JAG ÅKER MOT MITT HEM, men du är inte där. Du sitter inte längre i fönstret och vinkar när jag kommer, ingen ligger i soffan och ropar ” Heeeej Linnea, har du haft det bra i skolan?”. Även fast du bara låg där, du orkade inte prata så mycket så låg du där.  Jag saknar sakerna jag hatade med att du var sjuk. Jag saknar att städa, tvätta, handla och fråga hoppfullt hur det känns idag. Jag saknar inte svaren jag fick, att de aldrig blev bättre. Men jag saknar din röst, om du ändå kunde prata med mig igen.

I söndags var det två månaders sedan du dog.  Två helvetes månader. Två månader som förändrat allt. Två månader av smärta, ilska, saknad, vrede, tårar, jobbiga beslut, ångest, stress och förändringar. Jag älskar och saknar dig så jävla mycket. Du var inte värd det här. Jag har överlevt två månader utan min pappa. Utan min pappas råd, utan hans sms, utan hans tjat, utan hans samtal, utan hans kramar och hans kärlek. De har varit en dans på rosenblommans taggar. Två gråa och svarta månader. Jag har försökt, och jag har anpassat mig och gått till skolan och umgåtts med kompisar. Jag är stolt över att jag klarat dessa två månader, jag har krigat mig igenom sorgens svarta land, jag lever och jag skrattar ibland. Inte som förut, det kommer inte ske på länge. Men jag gör det ibland.