saknad
Kategori: Allmänt
Förut när jag saknade någon så var det för vi inte träffats på ett tag, jag saknade någons skämt, någons skratt eller bara den personens närvaro. Jag trodde jag visste vad saknad var. Jag trodde jag hade upplevt saknad.
Min saknad till en vän går inte att jämföra mot saknaden av en tröja jag tappat bort, mot en hund jag en gång i tiden gick ut med som var tvungen att avlivas. De finns olika saknader. Ingen saknad kan jämföras med en annan.
De jag känner nu är nått helt annat. Som jag tidigare skrev om kniven som hugger mig och slagen mot huvudet. Ja, de finns kvar. De ha tynat någon nyans, men de känns hårt. Väldigt hårt. Knivsticken är inte längre lika häktiska och dramatiska, de är långdragna och finns alltid där. Som att kniven sitter fast i hjärtat, den snurras runt sakta men säkert, men ibland, helt oväntat vrids den om, åt fel håll. De känns som att hela jag slår en volt. Kniven byter riktning helt utan förvarning. Ibland kan jag ha på känn att snurren ska komma. Ibland kan jag också vänta på snurren, vänta så mycket att jag av mig själv har orsakat den. De gör ofta ondare då.
När kniven vrids om ordentligt. Då måste jag åka med, för om jag hoppar av tåget då, då kommer kniven hugga dubbelt nästa gång. Under tågets gång spelas minnesbilder och filmer upp. De är här jag saknar min pappa så de gör ont, så tårarna rinner i flera timmar, då jag vill skrika. Jag saknar alltid min pappa. Han finns i mig vad jag än gör. Men när kniven sticker, då saknar jag honom extra mycket. Idag var en sådan dag.